Vi tog ännu en extra dag på Mabul och bara softade och njöt av tillvaron. Monica gjorde lite yoga i ett försök att få igång sin kropp som somvanligt strejkar i det tropiska klimatet. MEN det är ju kul med lite äventyr;-) Sanningen är den att varken Pontus eller Monica är mycket för solen och vi har fått pina oss att steka lite för att inte behöva vara rädda för solen. Trots det är vi rätt bleka.

Dagen efter tog vi oss in till fastlandet för att ta oss vidare med en buss från Semporna till Sepilok. I Sepilok ville vi till orangutangcentret och till djungeln för att få lite trekking. Beroende på vem man frågade skulle bussen ta allt från 4-6 timmar. Vi hade några timmar över i Semporna innan bussen som vi tänkt åka med skulle gå. Eftersom det hotell vi ville boka i Sepilok, inte svarat på något av våra mail och var omöjliga att få tag på, bokade vi boende till både trekking och orangutangerna med två olika hotell, via en representant från Scubajunkie i Semporna. Han hjälpte oss även att boka bussen som skulle ta oss till Sepilok. Representanten gav oss dock fel tid för bussens avgång och det var på håret att vi missade den. Vi borde kanske redan där ha börjat anat oråd på han tjänster, men bokat är ju bokat. Resan var ångestfull med ännu en galen chaufför, den här gången i en stor buss utan vare sig stötdämpare eller bromsar. Som de flesta andra fordon i Asien var bussen mycket fin på ytan men helt slut under ”ytan” (eftersom de dagarna i ända tvättas och putsas medan motor, bromsar och stötdämpare tycks lämnas till sitt öde att sakta förtvina). Mellan sina galna framrusningar på de dåliga vägarna stannade han emellanåt på olika ställen, ofta tillsynes helt utan anledning eftersom ingen varken klev av eller på på mer än ca två stopp. Till följd av detta, tog bussresan tillslut över 7 timmar… När vi fick vårt stopp uppropat var det sedan länge mörkt och vi var både trötta och hungriga. Vi klev ut och de slängde ut våra väskor vid sidan av vägen. När bussen åkt märkte vi att vi stod mitt vid en öde rondell och hade ingen aning om vart vi skulle. Kändes som en film när den stora bussen försvann framför oss och det enda som uppenbarade sig var öde mark. Vi stod några sekunder helt tysta bredvid varandra stirrandes rakt fram med tom blick och gapande mun innan vi började garva. Det var så tragikomiskt att vi inte kunde göra annat än att skratta högt åt vår situation�� Någon kilometer bort kunde vi se gatlyktor men först gick vi ett varv i rondellen i hopp om att hitta en skylt med svårt hotellnamn på. När vi gett upp och var på väg mot lyktorna kom en taxi emot oss. Trots att taxiskylten var släkt vinkade vi som två strandsatta galningar Det visade sig att kunden i taxin skulle till samma hotell som vi!!! (vilket inte låg mot gatlyktorna utan ca 8 km in på en av vägarna i rondellen...)

Hotellet vi kom till visade sig dessutom vara det hotell vi gjort ett stort kryss över i vår  ”Lonley-planet-bok”, eftersom det fått urusla recensioner… MEN det var ändå helt ok, även om rummet var mögit och  maten dålig, var det härligt med lite djungelkännsla och vi var glada att äntligen få en dusch med varmvatten i. Dessutom hade dom en pool!

Dagen efter gick vi till Orangutangcentret (som låg bara 500 m bort) vid både fm- och em’s- matningen. Det var inte den där speciella känslan vi hade hoppats på utan en rätt uppenbar kommers. Upplevelsen stördes till stor del av flertalet som ignorerade skylten där det stod ”TYSTNAD” och det var ett evigt sorl av japanska, kinesiska och troligtvis malaysiska. En västerlänning (troligen britt) hade i alla fall kurage att säga ifrån och be dem hålla kläffen… Det tackar vi mesig svenskar för. Det var fler andra slags apor så som silverleef, makai mm och det var kul att se deras beteenden och upptåg runt matbordet.

Vi var kvar på hotellet två dagar och eftersom vi var ute i djungeln och Monica inte vågade gå de mörka lederna mellan vår och en annan finare resort (efter att ha sett en dödligt giftig orm i djungeln vid orangutangerna) blev vi kvar och käkade den torftiga maten på plats... sorry Pontus��

Vi hade hört oss för och läst på lite och det visade sig (när det gäller trekkingen) att man får se mest djur om man åker på Kinabangngfloden, vilket vi bokat via Scubajunkie-snubben... Efter detta var det följaktligen dags för flodäventyret på Kinabantangfloden. Vi hade bokat två nätter och tre dagar. Det visade sig (som Monica redan antytt…) att det var en resa nästan halvvägs tillbaka mot Semporna… men den var ändå hyffsat smärtfri. Väl där fick vi först ta en snurra över floden till resorten. Det vara som väntat en mycket enkel resort med leriga stigar mellan enkla hyddor. Innan vi fick checka in var det flodtur på schemat. Vi fick varsin flytväst och uppmaningen att ta med oss regnkläder, vilket vi tackar för.

Floden visade sig snarare vara en bred meander-svängande lervälling som sakta vältrade sig ut mot havet. Pontus ville helst se krokodilerna så där var ju chanserna begränsade pga av leran men Monicas önskan var Pigmy elefanten. Det blev inget av något… men vi såg en mäktig ödla som vilade på en gren och grupper av både silverleafmonkey, makaker, näsapor och näshornsfåglar. Problemet var att de var så högt upp i träden att man knappt urskilde dragen på djuren, utan man såg helt enkelt att det var apor som hoppade runt i ett träd, en fågel med stor näbb eller en ödla med färgglad krokodilsvans, dessutom började det regna och det blev än svårare att se ordentligt. I tropiska klimat kan det regna ett par timmar på eftermiddagarna och det kan liknas vid ett regn i tempererade klimat. Men det kan också regna SJUKT MYCKET en längre tid. Det sistnämnda gäller för vår vistelse vid Kinabantangfloden.

När vi fått vår bunge tilldelad visade det sig att stugorna var snarare som ett skjul med trasiga, silvertejp-lagade, gröna myggnät på vardera sida vid väggarna till ingången och två plywoodsängar med mögliga sängkläder. På den tredje väggen var ett plastdrapperi ut till en cementillbyggnad med plåttak, som utgjorde toalett och dusch. (Plåttak: ska nämnas är FEL val, om du titt som tätt har monsunregn i området, trummades öronbedövande i det lilla schyffet.) Eftersom sängkläderna var så äckliga valde vi att ta den ena sängens minimala militärfilt (som troligtvis var tvättad och inte luktade lika illa) som ett extralakan och försöka trängas under den andra filten. Regnet som under flodfärden tilltagit till skyfall fortsatte under hela natten och troligtvis gick vårt avlopp bakvägen för det stank fruktansvärt mycket avlopp. Vi valde att krypa ner i sängen med de kläder vi hade på oss, utan vare sig dusch eller tandborstning.  Nattens sömn var något begränsad då man förutom att man inte kunde ligga med näsan nära kudden på grund av den starka doften av mögel och svamp, kunde man inte heller vända näsan mot taket på grund av avloppsstanken. Där återstod att försöka ha näsan nära sig själv eller (om vi vänt på oss) den andres nacke (vi fick synka natten vändningar eftersom vi sov i en 90cm säng). Sängen hade kanske varit bred nog om vi bara haft en vägg man kunde tänkas ligga mot, men eftersom ”väggen” endast bestod av ett trasigt myggnät som skilde oss från djungeln ville man inte ens ligga i närheten. Maten var nog det sämsta vi ätit på vår resa (grönsakerna smakade konservburk och sedan var det ris och en köttgryta som smakade mycket mystiskt). Behöver vi säga att vi efter gryning-flodfärden dagen efter (där vi faktiskt såg näsapor rätt nära), drog tillbaka till Sepilokområdet. Receptionisten vid Kinabatang var vänlig nog att ringa det hotell vi själva både försökt boka via telefon och mail och hon lyckades få ett AC-rum bokat åt oss! Till Kinabantangs försvar måste vi säga att personalen och guiderna var riktigt trevlig och det var en härlig backpacker-känsla vid buffé’n, vi pratade mycket med flera av de andra turisterna på plats, men det var nog också enda behållningen.

Vi betalade över 1200 för den utflykten på knappt ett dygn (fyra gånger så mycket som för det lyxigaste hotellet på Bali) Men va fan det är ju en rolig historia;-)

Puss å kram

Vi hade en vilodag efter Sipadan och tog en promenad runt ön. Det tog inte mer än 20 minuter och vi passerade igenom två inhemska byar och två andra resorter. Det var två livliga byar med fullt av barn som sprang runt och vuxna som satt, som jag bara sett asiater sitta (som om de alltid setat där och kommer fortsätta med det) Det kändes lite som man gick in i deras hem då husen låg mycket tätt och det var endast skjul på stolpar som stack upp ur sanden. Under vissa av husen var en bänk med läsk eller enklare mat som de sålde. Med all säkerhet var det många som jobbade på resorterna som bodde här men ursprungsyselsättningen var nog ändå fiske. Det tråkiga med primenaden var att ännu en gång få bevittna hur skräpigt det är hos lokalbefolkningen, vid resorterna hade allt plockats upp men i byarna låg det plast och skräp överallt. Tyvärr tog jag inget kort i den mest pittoreska byn men här är ett kort på byn som låg intill vår resor.  

Den var något mindre och något renare och bredare mellan husen. På dagarna var det ett evigt högljutt pratade och skrikande och på kvällen kariokie och som överallt här, började tupparna gala så snart första solstrålarna gick över horisonten, det var aldrig ens närheten till tyst.

Eftersom det inte finns så mycket annat att göra tog vi ett nattdyk på vår vilodag och vi var de enda så vi hade en egen guide. Det var ett fantastiskt dyk med massor av stora sköldpaddor och andra häftiga varelser! Bland annat blev vi förföljde av tre stora flöjtfiskar som troligen jagade i våra lampsken de låg precis under oss och vi kunde peta på dem, men de försökte verka osynliga och så snart vi lös på dem lade de sig lodrätt och lekte sjögräs.

Dagen därpå dök vi bland annat vid Kapalai. Det är en sandbank som bara är över ytan vid låg vatten. På sandbanken har man byggt en resort med bungalowes och trädäck på stolpar. Under ytan invid resorten har de sänkt ett ”artificiella rev” i form av en stad med hus, bil, bro mm (som de byggt av rep och pinnar). Tanken är nog att koraller ska täcka dessa så att det blir ett rev i form av en stad.

De övriga två dyken den dagen gjorde vi runt Mabul. Det coolaste där var nog en sköldpadda som låg och sov ovanpå ett vrak. Den var gigantisk och brydde sig inte om att vi simmade alldeles intill och låg länge och kikade. Men där var även frogfish, mandarinfisk och ghostpipefish mm mm. Vi hade bara kamera med på Kapalaidyket dock.. De flesta bilder vi tar under dyken går inte att se vad det är men det hade varit skoj att ha den gigantiaka sköldpaddan på bild...

Nästa inlägg kommer inom kort:-)

Måste bara be om ursäkt för urusla kvaliteen på vår foton. Kameran sa upp sig dag 3tre tror jag och har fastnat med zoomen fullt ute och ingen möjlighet att ta kort med. Korten på bloggen är de vi lyckats ta med mobil och surfplatta. Sedan tar vi UV-kort med en GrPro-kamera, men vi inget redigeringsprogram. MEN eftersom bloggens syfte är för att hålla våra nära och kära uppdaterade, lägger vi ut de bilder vi har, trots kvalite.

Japp.

   Vi måste erkänna att vi var något nervösa över hur standaren på vår resort skulle vara ute på Mabul efter den dåliga natten i Semporna. Men ”Scubajukie” (som vi bokat med) hade byggt upp ett litet backpacker-paradis ute på ön.

Det var två raddor med bungalows i en prunkande trädgård, från stranden upp mot den gemensamma ytan. Där serverades frukost, lunch, fika och middag i buffe’form varje dag och på övervåningen fanns en bar och loung, allt i öppen planlösning. Boendet var rymligt och jättefint, maten god och atmosfären på stället fantastastiskt. Dykpersonalen var proffsig med högt säkerhetstänk och ett bra upplägg. Förutom det, tog de även hänsyn till naturen och hade beach-clenups, sopsortering och hade kretslopp på vattnet som förbrukades på resorten!

Vi lade oss tidigt för att sätta kockan på 05.15 och åka ut till SIPADN! 4 dyk stod på dagens agenda och vi var laddade till 1000, men färden mot ön var även en färd in i ett åskoväder. Vi blev blöta och kalla innan vi hoppat i. Redan efter 5 minuter under ytan var det  dock          bortglömt och när vi kom upp efter först dyket hade solen börjat skingra molnen.

Till skillnad från de andra dykplastera ligger Sipadan ute vid djuphavet och är en vulkanrest som stiger lodrätt upp från 600 m djup. Koraller har byggt upp det sista och nu finns en lite ö i mitten av korallplattan. Hit kommer oceanlevande marint som vill äta, leka eller bli putsade. Eftersom vattnet är så klart ser du tydligt kanten mellan koraller om böljar sig runt ön och det kolsvarta havsdjupet. Innan vi hoppade i åkte vi längs kanten för att leta efter ett barracudastim. Vi hittade det inte då men under ett av dyken kom vi så nära som bara en meter till ett stim på säkert 1000 stycken stora långa barracudor.

Dykningen var mycket annorlunda och det marina livet överväldigande. Om vi börjar med dykningen började alla 4 dyken med att vi hoppade ner vid revkanten och simmade rätt ut det mörkblåadjupet och letade på ca 20-25 djup efter ”the big stuff”. Det är rätt pulshöjande att utan visuella referenser dyka ut på 600  djupt vatten och leta stort. Man fick lov att hålla koll på sin dykdator och dykpartner för man viste inte åt vilket håll man var påväg. På första dyket såg bland annat Pontus skuggan av en djävulsrocka.

Efter det simmade vi sakta uppåt längs med väggen och såg massor med hajar (mest greyreef och whitetip) som passerade i det strömma vattnet. Längre upp på väggen var det sköldpaddor (hawkbill och green) de största lika stora om vi. De sista minuterna var vi uppe ovanpå revet och såg otaliga sköldpaddor som antingen betade eller blev putsade av diverse fiskar  samt hajar om jagade eller vilade på bottnen. Där var även fiskar och andra djur i miljontals, det var så fullt av liv att stimmen ofta skymde sikten!

Sista dyket simmade vi in i första kammaren av ett stort grottsystem. Två av dykarna vågade sig inte in utan väntade utanför, efter att ha hört historien om att både sköldpaddor och människor irrat bort sig och dött där inne. Troligen sträcker sig grottan under hela ön, men ingen har ännu lyckts ta sig in mer än en bit. Under det sista dykt fick vi även se en fishbowl (Fiskar som simmar runt i form av en stor boll eller som en tunna, ett stimmfisk-beteende som förvillar predatorer). Det var ett stim med flera tusen bigeytravalley (stora fiskar med stora ögon) som från början låg uppe på revet men när vi kom och störde dem, simmade de över oss och lade sig i en fishbowl utanför revet precis framför ögonen på oss, MÄKTIGT!!!

Gemensamt för dyken var även de starka strömmarna. När man kom in från det öppna vattnet kunde man ibland märka att strömmen tog oss i en rasande fart längs med revet. En gång blev det lite läskigt när strömmarna även tröck oss nedåt och vi fick kämpa rejält för att ta oss in till lä, invid väggen. Eftersom strömmen var så stark var det även viktigt att försöka synka oss alla 5 så att ingen sveptes bort.

Även om det inte blev något riktigt stort vi såg som valhaj så fick vi se desto mer liv! Dessutom fick vi en sådan fantastiskt överraskande upplevelse på hemvägen i form av en flock Pilotwhales som passerade. Två av dem dök precis invid vår båt! Tillockmed kapten och dykledarna blev exalteradeJ Det är en obeskrivlig känsla att sitta mitt ute på havet i en liten plastbåt och se så mäktiga djur så nära.

En euforisk dag vi aldrig glömmer!

Vi blev kvar i Kotakinabalu i fyra nätter. Monica var rätt sliten efter sitt lilla magproblem, dessutom var hotellet trevligt och det var skönt att bara ta det lugnt ett tag.

Mest för att göra ngt gjorde vi en utflykt till en park som enligt broschyren skulle vara ett populärt utflyktsmål hos lokalbefolkningen under helgerna och hade 7 vattenfall. Det visade sig vara en bäck som rann genom regnskogen, längs stenrösen. Ett 100 m långt område med byggda gångstigar längs ån, tur att inträdet bara kostade 3kr styck. Irriterande att resan kostade 200kr…:-/Eftersom detta land har helt andra avstånd än Bali och dåliga vägar är det smidigast att flyga. Vi tog flyget till ett område vi bokat dykning och planerar att göra safari samt hälsa på hos orangutangerna vid. Eftersom vi redan bokat datum för dykningen sedan länge började vi där. Anledningen till att vi förbokat dykningen är för att målet var att ta oss till ett världsberömt dykparadis (Sipadan) dit bara har ett visst antal dyktillstånd utfärdas per dag. Vi hade varsitt tillstånd till den 9e fabruari. Efter flyget satte vi oss i en taxi för att ta oss till Semporna där vi skulle sova en natt för att sedan ta oss ut till ön Mabul där dykningen utgår ifrån.

Vi hade sedan tidigare hört att det var mycket oljepalmsodlingar i området runt flygplatsen och djurlivet har fått begränsats till de få plättar som lämnats som obruklig för oljepalmerna. Vi färdades i över 1 h genom oändligt landskap av oljepalmsodlingar och såg inte en enda plätt lämnad åt djurlivet..! Det var sorgligt att se hur så stora områden odlats upp.

Semporna var en liten hamnstad med tiggande skitiga barn och ännu skitigare gator och samt små butiker och några restauranger vid vattnet. Vi bodde på en sjabbig dyklodge som det dykcenter vi bokat dykningen med stod för. Vi sov inte många timmar den natten … De hade endast VIP rummet ledigt, vilket inte gjorde oss något utan vi hoppades då på att det skulle vara något bättre än intrycket fasaden utgjorde. Eftersom vi hade två rymliga rum och endast en fungerande AC blev det aldrig svalt i rummet dessutom hade vi något djur som härjade runt (troligtvis en råtta) Sedan var det en bil med rakar rör som körde raggarrundor i stan på Balinensisk lågväxlat vis med rusande motor och påföljande baktändning… Trötta som få tog vi oss ut till ön Mabul efter 1 timmes båtfärd, dök vi två dyk innan vi kunde checka in i vår bunge på ön. Monica valde att hoppa sista dyket för att vila upp sig inför dykningen ute på Sipadan dagen efter. Såklart såg Pontus flera sköldpaddor, stonefiskar och dessutom två bläckfiskar som hade pardans och skiftade i färg och struktur!!! Nåja, det var två bra dyk på förmiddagen också, band annat runt en berömd oljerigg med otroligt häftigt marint liv och Monica fick äntligen se en ghost pipefish

Dykning var kanon! Även om det var nära till sjösjuka under vår utresa gick det över så snart vi fick komma under ytan.

Under de två dyken fick vi dessutom ticka av två av våra önskningar. Pontus - haj (som han själv spottade)och Monica – Pygmé  seahorse samt en rad cool nakensnäckor:)

Vi lämnade Pemutern dagen efter med en mycket bättre chaufför än den vi hade på ditvägen.Nu han vi med att ta lite bilder under resan, som visar lite av hur norra landet ser ut.

Vi bestämde oss för att skipa Kuta och bokade ett bra hotell i  Denpasar. De var allt annat än en vacker stad. Men vi passade på att äta lite Mc Donalds samt ta en massage och träna på hotellets gym och bara slappa.

Efter det var det dags för att dra vidare till Borneo.

När vi skulle ut ur landet har de den lilla överraskningen som man ibland får i asiatiska länder. För att ta sig ut ska man betala en avgift… Vi hade precis spenderat vår sista pengar på en vattenflaska och det hade ändå inte räckt till avgiften som gick på motsvarande 300 kr. Man kunde inte betala med kort och dessutom fanns ingen ATM inne på flygplatsen utan vi skulle få lov att gå ut genom allt igen… När vi stod där var ett Australiensiskt par i kassa mittemot som undrade om vi behövde pengar. De betalade ut oss och vägrade ta emot de svenska pengar vi hade. Trots att de skulle resa till Sverige nästa år för att hälsa på sin son. Tydligen har deras son haft en fantastisk tid i Sverige blivit så väl bemött så de vill inte ha något. Så tack svenska folket för att ni är så trevligaJ

Det andra stora misstaget vi gjorde var att sätta på oss tunna kläder för vår flygresa. Regel numer ett när du reser i Asien, -Ha alltid med dig varma kläder! Av någon anledning har de oftast svinkallt på allmänna platser så som shoppingcentrum, taxi, bio, flygplatser mm mm. Där är så kallt att du bör ha åtminstone jacka och långbyxor. Eftersom du befinner dig i ett land med ständigt ca 30 graders värme är detta något du måste planera för… Problemet med flygplatser är att du inte kan gå ut och värma dig om du råkat klä dig tunt. Dessutom var vår 12 timmars resa förlagd under natten så vi var toktrötta och inte särskilt sugna på att springa runt och hoppa som två idioter för att hålla värmen. Resultatet blev att vi låg och försökte hålla värmen tätt ihop under en tunn scarf som vi lyckats få med. Eftersom vi dumdristigt nog trott att flyg har filtar till alla, valde vi att inte köpa någon svindyr pläd som vi ändå inte ville ha på taxfree och fick följaktligen även frysa på planet. Resan hade nog varit kanon om vi haft varmare kläder:-/

I Borneo hade vi redan förbokat hotell i Kuching som i sig var helt ok. Men staden liknade en spökstad. Butiker och restauranger var stängda, och gatorna var i princip folktomma på grund av kinesiska nyåret. Den var mycket nergången, förutom de oåtkomliga gigantiska lyxbyggnaderna som ploppar upp som monster i den  övrigt förfallna staden. På kvällen smällde de smällare så att billarmen gick på men även fantastiska fyrverkerier. På morgonen smälldes det oändligt många och högljudda smatterband även här så att billarmen hördes eka mellan husen. Vi bestämde att åka vidare redan nästa dag.

Även den resan hade nog varit ok om vi inte vart närmre tre timmar för tidiga och planet en timme sent. Dessutom hade Monicas mage vänt från stopp i tre veckor till det motsatta, troligtvis kan det bero på att hon var obotligt hungrig under tidigare resa och smällt i sig lite av den mycket osmakliga flygplansmaten… Utmattade som en urvriden trasa kom vi fram till Kota Kinabalu. Efter en lång natts sömn och en ipren kunde även Monica följa med ner på stan. Kotakinabalu är en skitig och sliten men charmig stad.

   Trots halvdålig sömn var vi kvicka ut vår lilla illaluktande bungalow I Lovina. För även om personalen städat undan bajset som låg i en hög mellan utomhusbadrummet och vår sovdel, hade hen redan till kvällen gjort sina behov ytterligare en gång på vårt golv, så lukten bestod. På morgonen bekymrade vi oss inte ens med att duscha eller borsta tänderna utifall vi skulle möta på släktingar till den illabajande ödla som ljudligt klafsat runt under natten. Efter en stadig frukost hoppade vi, glada att få lämna denna plats, in i vår taxi. (Vi ljög till och med för hotellvärden om vart vi skulle eftersom vi inte viste om hans argsinta samarbetspartners var hämndlystna…)Vi viste dock inte vad som väntade för upplevelse i den vita taxin. På den ca 1,5 timmes färden mellan Lovina och Pemuteran satt vi i en minibuss med en självmord- (och i det fallet då vi satt med i bilen, mord-) benägen chaufför, i alla fall då det kommer till att köra minibuss. Ungefär var 500’ade meter tutade han lite på måfå och blinkade höger. Vi lyckades inte riktigt klura ut varför han gjorde detta, men emellanåt klämde han sig förbi ett fordon som råkat hamna i vägen för hans onödigt snabba framfart. Om det dessutom var något som höll på att gå illa, tutade han ilsket tre gånger och svängde åt ett eller edera hållet för att undvik en olycka. Som alla Ballineser växlade han heller inte i onödan, vilket gjorde att motorn ständigt rusade i 4000 varv eller mer, vilket i sin tur gjorde att färden kändes än mer galen. Nåväl vi kom pustade fram till hotellet vi bokat kvällen innan, som vid närmare presentation inte alls höll vad de lovade (Deluxrum med WIFI och utsikt över poolen). Vi blev inkvarterade i en liten bungalow på en resort som inte ens HAR egen pool eller wifi utan låg inklämd mellan två gråa betongmurar. För att får pool och wifi fick man gå igenom en hög mur på baksidan av resorten över en stig och in till nästa resort som erbjuder båda delarna. Men vi var så glada att ha uppgraderat oss något från stället i Lovina, (som var både dyrare och sämre) så vi lät det bero.Efter en dusch eller två, ett dopp i poolen och tandborstning gick vi längs gatan för att leta redan på ett dykcenter som P kollat upp och som verkade seriöst. Så snart vi stigit in på dykcentret i fråga och dessutom fått en lång pratstund med den Schweiziska ägaren (som kom farande på moppe när receptionisten inte kunde hjälpa oss med en sak på internet), kändes det mycket bra och 100 gånger mer förtroendeingivande än de andra stället vi droppat in till på vägen dit. Vi bokade direkt en utfärd till dagen därpå.

Nu har vi hunnit med att kika runt lite mer och det är inte mycket mer än en gata med små homestays, ”butiker” och ett och annat hotell men med en vacker bakgrund av bergs sluttningar som inramning. Små stråk/stigar på ca 150 m går ner mot den inte allt för charmiga stranden. Men som skrivet ett klart uppköp från Lovina. Snart är det dags för middag innan den behövliga sömnen ska ta oss till drömmarnas land.Hoppas ni får en trevlig dag!