Vi tog ännu en extra dag på Mabul och bara softade och njöt av tillvaron. Monica gjorde lite yoga i ett försök att få igång sin kropp som somvanligt strejkar i det tropiska klimatet. MEN det är ju kul med lite äventyr;-) Sanningen är den att varken Pontus eller Monica är mycket för solen och vi har fått pina oss att steka lite för att inte behöva vara rädda för solen. Trots det är vi rätt bleka.

Dagen efter tog vi oss in till fastlandet för att ta oss vidare med en buss från Semporna till Sepilok. I Sepilok ville vi till orangutangcentret och till djungeln för att få lite trekking. Beroende på vem man frågade skulle bussen ta allt från 4-6 timmar. Vi hade några timmar över i Semporna innan bussen som vi tänkt åka med skulle gå. Eftersom det hotell vi ville boka i Sepilok, inte svarat på något av våra mail och var omöjliga att få tag på, bokade vi boende till både trekking och orangutangerna med två olika hotell, via en representant från Scubajunkie i Semporna. Han hjälpte oss även att boka bussen som skulle ta oss till Sepilok. Representanten gav oss dock fel tid för bussens avgång och det var på håret att vi missade den. Vi borde kanske redan där ha börjat anat oråd på han tjänster, men bokat är ju bokat. Resan var ångestfull med ännu en galen chaufför, den här gången i en stor buss utan vare sig stötdämpare eller bromsar. Som de flesta andra fordon i Asien var bussen mycket fin på ytan men helt slut under ”ytan” (eftersom de dagarna i ända tvättas och putsas medan motor, bromsar och stötdämpare tycks lämnas till sitt öde att sakta förtvina). Mellan sina galna framrusningar på de dåliga vägarna stannade han emellanåt på olika ställen, ofta tillsynes helt utan anledning eftersom ingen varken klev av eller på på mer än ca två stopp. Till följd av detta, tog bussresan tillslut över 7 timmar… När vi fick vårt stopp uppropat var det sedan länge mörkt och vi var både trötta och hungriga. Vi klev ut och de slängde ut våra väskor vid sidan av vägen. När bussen åkt märkte vi att vi stod mitt vid en öde rondell och hade ingen aning om vart vi skulle. Kändes som en film när den stora bussen försvann framför oss och det enda som uppenbarade sig var öde mark. Vi stod några sekunder helt tysta bredvid varandra stirrandes rakt fram med tom blick och gapande mun innan vi började garva. Det var så tragikomiskt att vi inte kunde göra annat än att skratta högt åt vår situation�� Någon kilometer bort kunde vi se gatlyktor men först gick vi ett varv i rondellen i hopp om att hitta en skylt med svårt hotellnamn på. När vi gett upp och var på väg mot lyktorna kom en taxi emot oss. Trots att taxiskylten var släkt vinkade vi som två strandsatta galningar Det visade sig att kunden i taxin skulle till samma hotell som vi!!! (vilket inte låg mot gatlyktorna utan ca 8 km in på en av vägarna i rondellen...)

Hotellet vi kom till visade sig dessutom vara det hotell vi gjort ett stort kryss över i vår  ”Lonley-planet-bok”, eftersom det fått urusla recensioner… MEN det var ändå helt ok, även om rummet var mögit och  maten dålig, var det härligt med lite djungelkännsla och vi var glada att äntligen få en dusch med varmvatten i. Dessutom hade dom en pool!

Dagen efter gick vi till Orangutangcentret (som låg bara 500 m bort) vid både fm- och em’s- matningen. Det var inte den där speciella känslan vi hade hoppats på utan en rätt uppenbar kommers. Upplevelsen stördes till stor del av flertalet som ignorerade skylten där det stod ”TYSTNAD” och det var ett evigt sorl av japanska, kinesiska och troligtvis malaysiska. En västerlänning (troligen britt) hade i alla fall kurage att säga ifrån och be dem hålla kläffen… Det tackar vi mesig svenskar för. Det var fler andra slags apor så som silverleef, makai mm och det var kul att se deras beteenden och upptåg runt matbordet.

Vi var kvar på hotellet två dagar och eftersom vi var ute i djungeln och Monica inte vågade gå de mörka lederna mellan vår och en annan finare resort (efter att ha sett en dödligt giftig orm i djungeln vid orangutangerna) blev vi kvar och käkade den torftiga maten på plats... sorry Pontus��

Vi hade hört oss för och läst på lite och det visade sig (när det gäller trekkingen) att man får se mest djur om man åker på Kinabangngfloden, vilket vi bokat via Scubajunkie-snubben... Efter detta var det följaktligen dags för flodäventyret på Kinabantangfloden. Vi hade bokat två nätter och tre dagar. Det visade sig (som Monica redan antytt…) att det var en resa nästan halvvägs tillbaka mot Semporna… men den var ändå hyffsat smärtfri. Väl där fick vi först ta en snurra över floden till resorten. Det vara som väntat en mycket enkel resort med leriga stigar mellan enkla hyddor. Innan vi fick checka in var det flodtur på schemat. Vi fick varsin flytväst och uppmaningen att ta med oss regnkläder, vilket vi tackar för.

Floden visade sig snarare vara en bred meander-svängande lervälling som sakta vältrade sig ut mot havet. Pontus ville helst se krokodilerna så där var ju chanserna begränsade pga av leran men Monicas önskan var Pigmy elefanten. Det blev inget av något… men vi såg en mäktig ödla som vilade på en gren och grupper av både silverleafmonkey, makaker, näsapor och näshornsfåglar. Problemet var att de var så högt upp i träden att man knappt urskilde dragen på djuren, utan man såg helt enkelt att det var apor som hoppade runt i ett träd, en fågel med stor näbb eller en ödla med färgglad krokodilsvans, dessutom började det regna och det blev än svårare att se ordentligt. I tropiska klimat kan det regna ett par timmar på eftermiddagarna och det kan liknas vid ett regn i tempererade klimat. Men det kan också regna SJUKT MYCKET en längre tid. Det sistnämnda gäller för vår vistelse vid Kinabantangfloden.

När vi fått vår bunge tilldelad visade det sig att stugorna var snarare som ett skjul med trasiga, silvertejp-lagade, gröna myggnät på vardera sida vid väggarna till ingången och två plywoodsängar med mögliga sängkläder. På den tredje väggen var ett plastdrapperi ut till en cementillbyggnad med plåttak, som utgjorde toalett och dusch. (Plåttak: ska nämnas är FEL val, om du titt som tätt har monsunregn i området, trummades öronbedövande i det lilla schyffet.) Eftersom sängkläderna var så äckliga valde vi att ta den ena sängens minimala militärfilt (som troligtvis var tvättad och inte luktade lika illa) som ett extralakan och försöka trängas under den andra filten. Regnet som under flodfärden tilltagit till skyfall fortsatte under hela natten och troligtvis gick vårt avlopp bakvägen för det stank fruktansvärt mycket avlopp. Vi valde att krypa ner i sängen med de kläder vi hade på oss, utan vare sig dusch eller tandborstning.  Nattens sömn var något begränsad då man förutom att man inte kunde ligga med näsan nära kudden på grund av den starka doften av mögel och svamp, kunde man inte heller vända näsan mot taket på grund av avloppsstanken. Där återstod att försöka ha näsan nära sig själv eller (om vi vänt på oss) den andres nacke (vi fick synka natten vändningar eftersom vi sov i en 90cm säng). Sängen hade kanske varit bred nog om vi bara haft en vägg man kunde tänkas ligga mot, men eftersom ”väggen” endast bestod av ett trasigt myggnät som skilde oss från djungeln ville man inte ens ligga i närheten. Maten var nog det sämsta vi ätit på vår resa (grönsakerna smakade konservburk och sedan var det ris och en köttgryta som smakade mycket mystiskt). Behöver vi säga att vi efter gryning-flodfärden dagen efter (där vi faktiskt såg näsapor rätt nära), drog tillbaka till Sepilokområdet. Receptionisten vid Kinabatang var vänlig nog att ringa det hotell vi själva både försökt boka via telefon och mail och hon lyckades få ett AC-rum bokat åt oss! Till Kinabantangs försvar måste vi säga att personalen och guiderna var riktigt trevlig och det var en härlig backpacker-känsla vid buffé’n, vi pratade mycket med flera av de andra turisterna på plats, men det var nog också enda behållningen.

Vi betalade över 1200 för den utflykten på knappt ett dygn (fyra gånger så mycket som för det lyxigaste hotellet på Bali) Men va fan det är ju en rolig historia;-)

Puss å kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

            Vi var som skrivet dyngsura redan efter de första 5 min på den minimala båten som tog oss mellan Apo Island och Negros. De inte bara stänkte utan öste vatten över oss... Det var bara att försöka byta om på stranden, då detta var etapp ett...

    Börjar som vanligt där vi slutar...   Framme på ön checkade vi in och gick ner på stranden och snorklade i det kristallklara vattnet. Vilket vi gjorde om flera gånger men glömde kameran varje gång... Så sista dagen sprang jag ner med kamera...

         Då har vi tagit oss till Apo Island.  Vi fick enklelt tag på en taxi direkt från flygplatsen i Cebu ner till södra delen av ön. Vi var glada att vi inte valde billigare alternativet med buss då det tog nästan 3 h att ta sig ut ur stan pga to...

       Japp still alive:-) Haft lite dålig uppkopling ett tag. Men här kommer en vecka gammal uppdatering:-)      Det här var vår racerbil genom djungeln. Från PortBarton till ElNido. De håller på att betonga sandvägen som går mellan PortB...

         Detta inlägg är två dagar sent då internett varit för långsamt för att kunna uppdatera men här kommer det:-) Nu har vi varit i Port Barton i två nätter. Som väntat var det en hårresande resa hit. Vi fick de minsta sätena bredvid chaufför...